Lite historia

Lite kuriosa om Rösjön och Lövnäs.

INSTALLATION AV EL PÅ OMRÅDET

När Österdahl (Tidigare ägare av Rösjöområdet) lät bygga sitt hus, ordnade han, troligen 1946, att el (enfas 6 amper) kunde tas från järnvägen .
En ansökan till Kungs fordrades och det gjordes ett undantag, för Järnvägen fick inte konkurrera med elbolagen. Kostnaden fick fastighetsägarna stå för. Till en början var det 3 st. som hade el – Österdahl (7:32), Rösjöstugan (7:8) och Lövnässtugan. 1957 utökades antalet till 10. Stig Nordfeldt (7:5), Nils Sörlin (7:4), Elsa Gustafsson (1:22) , Algot Hansson (1:23) samt Gunnar (1:24), Hugo (1:26) och Erik (1:25) Kimsjö.

Sommaren 1965 renoverades ledningarna till de 10 abonnenterna för en kostnad av 10 320 kr. I samråd med elfirman Holmsten i Järna dimensionerades nätet så att det skulle kunna ingå i den kommande utbyggnad, som avsåg elektrifiering av hela området. Befintliga stolpar utbyttes mot impregnerade. Stamledningen drogs i 16 kvadrat koppar, stickledningarna i 10. Redan hösten 1963 gjordes försök att få olika kommunala organ att medverka till att områdena skulle få el, men intresset var obefintligt både i Hölö och Vårdinge. (Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Vårdinge respektive Hölö församling och för de borgerliga frågorna till Vårdinge och Hölö landskommuner. Vårdinge landskommun inkorporerades 1952 i Järna landskommun. 1971 uppgick Järna och Hölö landskommuner i Södertälje kommun).

I samband med att ett persontåg spårade ur och hamnade på Rösjöstugans tomt 1968, fick Sigvard Bisting (7:9), med en kabel, el från järnvägen eftersom han upplät huset till arbetarna.

Den 15 juni 1968 utsåg Vägsamfällighetens årsmöte en Elkommitté. Där ingick Folke Axelsson, orf. (7:14), Lars Andersson (7:10), Sven Gustavsson (1:10)) som saknade ström, Stig Nordfeldt (7:5), Algot Hansson (1:23) och Gunnar Kimsjö (1:24) som hade ström. De höll sex sammanträden mellan förhandlingar med först Vårdinge Elektriska Distributionsförening och sedan Hölö Elektriska Distributionsförening.

Utdrag från skrivelse (Slutrapport) till vägsamfällighetens medlemmar 9 febr 1969.

”Vårdinge E D begärde 98 300 kr och innebar matarledning från Mölnbo till Bergholm och därifrån vidare till vårt område. Det hade bl. a. inneburit högspänning i blankledning över hela området. Vidare bör nämnas att Vårdinge inte ämnade satsa ett enda öre i projektet, trots att förstärkning av matarledningen påfordrats på ett sätt som kunde komma andra abonnenter än oss till godo.

När tecken började visa sig på att den uppgjorda tidsplanen för ledningsdragning inte skulle hålla, tog vi kontakt med Hölö. Där mötte vi genast intresse. — Enda problemet var att Hölö måste få Vårdinges godkännande innan de kunde elektrifiera Rösjödelen. — I och med att Hölö kom med ett bud, ändrade plötsligt Vårdinge sitt bud till totalt 85 000 kr”.

Båda buden granskades och slutade nästan på exakt samma summa.

”Fördelarna med Hölö var att Hölö el erbjöd sig gå med lågspänning över området och med jordkabel över de öppna allmänningarna (så slipper vi stolpdjungeln), att Hölö ville ligga ute med kostnaden för anslutningen för sju tillkommande abonnenter och att vägsamfälligheten således inte skulle ha råd att bevaka i fortsättningen. En annan fördel var att Hölöföreningen själv åtog sig att utföra arbetet – Vårdinge alternativet var att vi skulle komma överens med Holmsten i Järna och att Vårdinge sedan skulle godkänna och överta ledningen. — Vi skrev till Vårdinge och bad dem göra allt för att främja en snabb lösning av konscessionsfrågan. Till en början rådde inom Vårdinge en viss tvekan på denna punkt , men vid styrelsesammanträde i mitten av december beslöt distributionsföreningen lämna sitt godkännande av Hölös ”intrång.” Hölö hade under väntetiden stakat och förberett framdragning el, varför arbetet kunde komma igång snabbt.”

Den 15 januari 1969 undertecknades kontraktet mellan Hölö Elektriska Distributionsförening och Vägsamfälligheten.

1 Det överenskomna priset för framdragning av ledning till tomtgräns, inklusive mätarskåp och mätare,
uppgår till 100 kronor per abonnent inräknat kostnader för elkommitténs arbete.
2 Inkopplingen sker succesivt i ordning som bestäms av Hölö E D
3 Samtliga abonnenter beräknas vara anslutna före 1 juni 1969.

Högspänningsledning gick på stolpar från Örslund. Transformatorn placerades på gränsen vid Rösjövägen-Stensjövägen. Senare togs eldistributionen över av Telge Energi som 2010 drog fram ny högspänningskabel från andra sidan av väg 57. Gamla transformatorn och högspänningsledningen från Örslund revs.

TELEFON

Lövnäs fick telefon först efter 1945 genom barnens försorg och telegrafarns” hjälp. Han hette Aron Pettersson och bodde vid Solvik. Hur han kommit i kontakt med Lövnäs minns ingen längre. Han var ansvarig för ett teleområde som Lövnäs egentligen inte tillhörde, men med hans hjälp installerades telefonen snabbt. Detta var ju före automatiseringens tid, som började efter 1946. Den manuella stationen hette Snorp och numret var 20. Snorp ligger till höger om väg 57 vid Hölöavfarten, från Järnahållet sett.

I samband med att fler fastigheter fick el 1957 installerades ytterligare telefoner. Riktnumret 0755 för Södertälje infördes på 1950-talet . Abonnentnumren blev 5-siffriga.1968 eller 1969 var det oklart om Rösjöområdet skulle få telefon från Gnesta (Södermanlands län) med riktnummer 0158. Men tomtägarna protesterade och ville tillhöra Stockholms län, eftersom alla bodde i Stockholmsområdet och ringde mest dit. Avgiften för samtalen var dyrare mellan Stockholm – Gnesta än – Södertälje. Televerket godtog förklaringen.

In på 1990-talet ersattes 0755 av 08. Det 5-siffriga numret inleddes med 551 (08-55154074) för både Rösjön och Lövnäs. Mobiltelefonen lanserades också på 1990-talet. Allt fler abonnenter valde bort den fasta telefonen och på 2000-talet är de få till antalet.

Telefoni via kopparledning försvann våren 2024 när Telia (Scanova) rev sista resterna av kopparnätet från Snorp.

VÄGSAMFÄLLIGHETEN
Landsvägen mellan Järna och Mölnbo hade på 1800-talet en annan sträckning än i dag och var nog i bästa fall grusad. På 1930-talet började vägen byggas om av arbetslösa för att på 1940-talet få den nuvarande sträckningen och benämning länsväg 225. Den var fortfarande grusväg. Vägen hyvlades för att få bort gropar och belades med asfaltgrus. När bilarna körde blev det tillplattat. 1962 bytte vägen namn till riksväg 57 och blev asfalterad.

När Rösjön byggdes i början av 1800-talet var vägen från ”landsvägen” säkert mycket enkel.

När den förlängdes till Lövnäs gick den nära förbi Rösjöstugan och vidare till Lövnässtugan. Den vek av där åkern tar slut vid tomt 7:32 och fortsatte nedanför den nu 90-gradiga kurvan på berget. När Österdahl byggde drogs vägen om uppe på berget efter lite sprängning. Senare har mer sprängning skett för att bredda vägen. Den var smal med grässträng i mitten och hade periodvis ganska djupa hjulpspår. Vid nuvarande tomt 7:9 låg en syrénberså nära vägen på samma sida som jordkällaren. På 1930-talet körde en taxiägare den första bilen mellan Rösjön och Lövnäs. Han var granne med Lövnäsdottern Linnea och make Martin. Det skulle inte gå att köra sa båda, men han klarade det.

Efter kriget ökade trafiken lite. Några droskor till och från tågen i Mölnbo. Lövnäsbarnens enstaka bilar eller motorcyklar, bryggarbilen och Johansson som körde häst och vagn. Bröderna Larsson använde en liten lastbil, firmabil, för sina transporter.

Att passera över järnvägen var inte helt riskfritt. Inga signaler eller bommar fanns och sikten mot Mölnbo var inte särskilt lång, då spåren krökte. Passerande fick lyssna och till och med lägga örat mot rälsen.

Behovet av mer ordnad väghållning ökade när tomter styckades och den 23 mars 1956 hölls ett konstituerande sammanträde för ”Vägsamfälligheten Rösjön-Lövnäs”. Interimsstyrelsen begärde i en skrivelse, daterad den 7 april 1956, till Länsstyrelsen att föreslå stadgar för samfälligheten och sammankallade följande ”medlemmar”:

Från Balsberga : Ragnar Österdahl, Nils Sörlin och Stig Nordfeldt.
Från Hejstad: Erik Kimsjö, Lennart Larsson, Algot Hansson, Gunnar Kimsjö, Gottfrid Kimsjö, Tore Larsson, Sten Gustafsson, Hugo Kimsjö

Det undertecknade protokollet är skrivet på baksidan av Aftonbladets brevpapper. Stig Nordfeldt som förde protokollet arbetade på denna tidning. I en Resolution från Kungl. Majt:s Befallningshavande i Stockholms län förordnas Distriktslantmätaren i Södertälje den 16 april 1956, att i laga ordning verkställa ifrågavarande förrättning.

Tiden går med flera sammanträden och olika åsikter om vägens standard. Men även hos myndigheterna drar det ut på tiden. 1959 skickar Stig Nordfeldt brev till Länsstyrelsen för att påskynda ärendet. Brist på personal och samordning med byggnadsplan för Balsberga småbruk blir svaret.

Grunden för vägens beskaffenhet anges i det ursprungliga förrättningsutlåtandet från 1956. Enligt det ska vägen vara tre meter bred, det ska finnas mötesplatser och vara vinterväghållning. Det finns i övrigt inte någon uttalad standard för i vilket skick vägen ska hållas.

Från början utfördes det mesta arbetet på vägen av de boende. Det var enkla redskap och kroppskrafter som gällde. Med tiden har kroppsarbetet ersatts allt mer av maskiner. Mer trafik och högre krav på framkomlighet, särskilt vintertid, gör också att entreprenörer anlitas för tunga, omfattande åtgärder. Men en lördag i augusti är det gemensam arbetsdag. Då rensas i dikeskanter och fylls i gropar. Det senare behöver ske kontinuerligt och sköts förnämligt av en vald arbetsgrupp.

Den 16 mars 1963 antogs stadgar för Rösjön-Lövnäs Vägsamfällighet och först i juni 1966 prövar Länsstyrelsen dessa och skriver en resolution. Under tiden exploaterar Ragnar Österdahl sina ägor. Byggnadsplanen godkänns i Järna kommunfullmäktige 19 april 1961 och efter överklagan fastställer Länsstyrelsen planen 24 november 1961 och Kungl. Maj:t 8 december 1961. Orsak till överklagan var att Vägsamfälligheten ville vara säkra på, att den omläggning av vägen som skulle ske utanför Rösjöstugan skulle belasta Ragnar Österdahl såsom exploatör. Ragnar Österdahl anlitar konsultföretaget Anders Rydén i Örebro för ombyggnad av vägen. Ryden står själv som ägare till 7:29 från 1962. Troligen överlåter han tomten på en samarbetspartner, Ninian Johansson, som tituleras fabrikör och är från Tumba. Eftersom det saknas medlemsmatrikel för en del år, går det inte att se om och när detta har skett. En brevväxling mellan samfälligheten och Rydén konsulting uppstår. Den beror på att Rydén inte fullföljt, ett av distriktlantmätaren fastställt krav, att till samfälligheten betala 726 kr, (5962,83 kr 2010) som kompensation för arbete som, före hans övertagande, lagts ned på vägen. Johansson har inte betalat vägavgift 1964 – 67 på 240 kr (1971,18 kr 2010). Avgiften var 50 kr/år (410,66 kr 2010) tom 1965 och sedan 70 kr/år (821,32 kr 2010). Johansson vägrade även att betala avgift till Rösjöns tomtägarförening.

När antalet tomter ökade och det blev fler som passerade järnvägsövergången, satte Banverket upp ljud- och ljussignaler. Riskfritt blev det inte vilket Sigvard Bisting fick erfara när han fastnade en vinter på ena spåret med sin bil och klockorna började ringa för det skulle komma ett tåg. Sigvard hade tur, tåget kom på det andra spåret. När SJ började använda X2000 tåg blev sattes det upp bommar år 1991.

Sedan flera fastigheter haft inbrott vintern 1995, kom en låsbar vägbom på plats något hundratal meter efter järnvägsspåren. En belysningsstolpe placeras så att det skulle bli möjligt att se låset och el ”bjöd” SJ på.

På 1990-talet bosatte sig några fastighetsägare permanent. De fick till att börja med hämta sin post i Mölnbo. Efter några år gick Posten med på att köra ut post till en gemensam plats nära 57:an. Vägsamfälligheten ordnade stativ där samtliga medlemmar fick möjlighet att sätta upp en brevlåda. Det hade då gått nästan 50 år sedan postutdelning till Rösjön och Lövnäs hade upphört, i och med att båda husen blev obebodda i slutet av 1940-talet. På den gamla banvallen för enkelspåret fanns en brevlåda ca 200 m mot Mölnbo från järnvägsövergången. Från ett posttåg lämnades försändelserna. Där hämtade de boendei i Rösjön och Lövnäs sin dagstidning och post.

Jag gick med farmor Jenny till denna brevlåda och hämtade Stockholms Läns & Södertälje Tidning (nuvarande Länstidningen) troligen 1946 eller – 47. Eftersom tågtrafiken var ganska gles tillät hon att jag hoppade på träsyllarna under spåren.

1997 påbörjades planeringen för att Banverket skulle lägga vägen i tunnel under järnvägen. SJ hade börjat köra X 2000-tåg med högre hastighet än tidigare. Lantmäterimyndigheten kallade berörda markägare och Vägsamfälligheten till förrättning den 17/10 1997 i Vårdinge hembygdsgård. Servitutet för överfarten måste ändras. Tunneln planerades ligga 20 m väster om befintlig överfart, bli 4 m bred och 3.6 m hög. Det nya servitutet berörde Vårdinge 1:1, Balsberga 1:5, 2:4, 4:1 och 7:6. Önskemål fanns att göra tunneln högre, men Banverket ansåg det bli för dyrt med en pumpanläggning. Vattnet från Rösjön riskerade att tränga in i tunneln om den grävdess djupare. Arbetet blev färdigt till sommaren 1999. Bommen flyttades till nuvarande läge.

På grund av att lagen om enskilda vägar togs bort och ersattes av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfällighet 1998, antog Vägsamfälligheten nya stadgar 2000.

För att underlätta för utryckningsfordon m fl att hitta rätt, kom krav 2006, på att vägnamn och fastighetsnumrering skulle införas. Vägsamfälligheten fick lämna förslag på namn på vägarna till Södertälje kommun. Vägnamnen fick inte förekomma på andra ställen i kommunen, så att förväxling kunde ske. Vårt förslag blev godkänt och sommaren 2007 sattes skyltarna på plats under en arbetsdag.